Lilla, fina barnet fyller ett. Det har varit fantastiskt väder och vi förlorade i fotbollen. En bra dag, trots förlust. Eller vänta, i Syrien slaktas människor. Varje dag. Vad gör man, vad gör jag? Hur gör man för att hjälpa? Det konstiga är att hur mycket jag än funderar på detta, så slutar det med att jag inte gör ett skit. Kanske skänker en slant till Läkare utan gränser. Kanske.
Absurditeten i detta är skrämmande. Att jag funderar och vill, men sedan inte gör. Att viljan inte räcker längre än så. I bland avundas jag människor som gör något med sina liv. Som har ett meningsfullt jobb där de hjälper andra. Mest avundas jag deras driv. Deras tro på mänskligheten. På det goda. Som i sagan.
Lyktan i mörkret 